14 februari 2018

1: Allt är inte guld som glimmar (48 av 365)


Lite för lite tid, tålamod och kunnande för att det skulle bli bra.
Men varje gång jag spontanfotograferar stjärnhimlen så tänker jag att det HÄR vill jag kunna mycket mycket mer om. Idag slogs jag mot kyla (inga vantar) och förbipasserande bilar som kom med alldeles för täta mellanrum. Så, platsen var ju inte så väl vald - men fotograferingen var också oerhört spontan på väg hem från en lång lång dag. Det är ju helt galet egentligen så mycket av stjärnorna vi inte ser med våra begränsade ögon...men som kameran ser om man låter den kika ut i universum en stund. Jag känner mig rätt ödmjuk när jag betraktar alla dessa solar och inser hur enormt stort och vackert vårt universum är!

7 kommentarer:

  1. Fin tolkning av temat och man blir ödmjuk när man ser upp mot alla stjärnor! :)

    SvaraRadera
  2. Vacker och mäktig bild! Den får mig att känna mig liten. En bit av rymden i mitt vardagsrum.

    SvaraRadera
  3. Så vacker bild och så fin text till!

    SvaraRadera
  4. Så många stjärnor! Fantastiskt att kameran kan fånga även de som inte vi ser!

    SvaraRadera
  5. Ja det är häftigt hur mycket stjärnor det finns! Det är inte lätt att fotografera stjärnhimlar så jag tycker du har gjort det väldigt bra! Är det dessutom handhållet? Eller missförstod jag där?

    SvaraRadera
  6. Wow, häftigt! Jag undrar också om du hade stativ?

    SvaraRadera